Ömtåliga tassar

Jag har gjort något som är olikt mig.
Jag är emot alla kläder på hundar som ser ut som människokläder
just för att jag avskyr när man klär ut hundar. Hundar har rätt till
sitt eget liv och har all rätt att få vara just hundar. De är inte satta
på den här jorden för att vara små dockor till oss utan ska fritt kunna
röra sig och förmedla känslor genom kroppsspråk utan att onödiga
kläder ska vara i vägen. Det längsta jag kan sträcka mig till är då
alltså att de kläder man sätter på hundar ska vara just hundkläder
och så funktionella som möjligt, för hundens bästa.

Nu har jag varit tvungen att tänka om.
Just ämnet hundskor är något som provocerar mig. De hundskor man
ser oftast är just sådana som ser ut som människoskor, för hundar.
"Ja, men vi sätter små tofflor på hundens tassar, med små toffsar på!
Och åh, vad gulligt med små idrottskor!" Ja, ni förstår min poäng.
Jag tycker själv att det ser otroligt löjligt ut när hundar har sådana
skor och skulle aldrig drömma om att ta på mina hundar något sådant.
Jag tycker att det känns lite förnedrande! Argumentet att man inte hittar
andra som passar känns lite långsökt, det finns oftast säkert annat än t.ex.
idrottskor att sätta på sin hund! Skor framtagna för jakthundar är ett
exempel på funktionalitet före utseende.


Men...
Jag har faktiskt beställt hem hundskor åt båda mina hundar ikväll, och
det med blandade känslor. Självklart är de funktionella, exakt hur bra
de verkligen är lär vi väl se när vi provar dem. Min labrador har så himla
spruckna trampdynor av det där jäkla saltet på vägarna och när han springer
på skaren och åker igenom så är jag rädd att han ska skära sig i tassarna.
För Daisy är det främst kylan mot tassarna som är jobbig. Det är okej när
vi promenerar men så fort vi står still så blir det jättejobbigt för henne och
jag måste lyfta upp henne. Jag tänkte att det ändå är värt ett försök med
det här, för det är ändå deras bästa man har för ögonen i den här kylan.
Är det så att de tycker illa om att ha på sig dem eller att det på annat sätt
hämmar dem så åker de självklart bort. Vi får se hur det funkar!


Här är skorna. Inga snuttiga tofflor här inte! Ska bli intressant att prova faktiskt.

"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Klump-Albin

Idag började jag måla på en tavla.
Det var rätt mysigt faktiskt, även om jag bara satt en liten stund och
målade bakgrunden. Lutade tavlan mot vardagsrumsbordet för att den
skulle torka till sig lite, sen tog jag och Manne ut hundarna någon timma.
När vi kom in igen, kalla och rosiga om kinderna lät vi hundarna krypa
upp i soffan och värma sig lite. Plötsligt ser vi något blått skymta till på
vår vita soffa. Jag tittar till och ser ännu mer blått precis där Albin ligger.
"Nej!" säger jag misstroget och går närmare, men jag har rätt i det jag
ser - Albin har doppat örat i min tavla och lagt sig i soffan. Och han ser
nöjd ut! Det var inte mycket att göra, soffkudden är i blöt och Albins
öra nyduschat. Knashunden. Tur att det är vattenlöslig oljefärg!


Titta på de ögonen. Det går ju inte att vara arg på honom! <3
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Nattliga funderingar

Jag funderar på nyårslöften.
I vanliga fall brukar jag inte avge några eftersom jag inte vill riskera att bli
besviken på mig själv när jag misslyckas med dem. Jag har aldrig ifrågasatt
det synsättet men idag när jag funderade på det så insåg jag hur negativt
det faktiskt är att tänka så. Varför ska man ta för givet att saker och ting
kommer att gå fel? När det gäller exempelvis skola eller jobb så tänker jag
aldrig så, men när det kommer till löften till mig själv så tar det stopp. 
Jag har uppenbarligen svårt att unna mig själv att klara av saker och ting,
att vilja saker och ting. De aktiviteter som jag börjat med för att jag tyckt
att de verkat roliga har jag alltid slutat med ett halvår efteråt. Av rädsla att
misslyckas. Jag väljer alltså åt mig själv att inte synas i de sammanhang
som verkligen betyder något och som är viktigt för mig. Inte särskilt
konstruktivt alls.




Jag vill ändra på detta.
Det finns ingen som helst anledning att hålla tillbaka sin vilja (som ju är en
otroligt stark drivkraft inom oss alla) för att man är rädd att det i slutändan
ska visa sig att man inte duger. Den enda man inte duger inför i de flesta
sammanhang är ändå en själv. Jag vill vara stark, hoppfull, energisk.
Den senaste tiden har det varit svårt att vara just det, men jag tänker
komma dit! Det är mitt löfte till mig själv, och jag skriver det öppet och
ärligt. Jag tror t.o.m. att jag ska avlägga nyårslöfte till mig själv i år.
Inte för att det är just nyår, eller för att bevisa något. Jag ska helt enkelt
komma på ett löfte som jag känner kommer att göra mig gott, och
genomföra det för min skull.
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Josh Groban

Jag är nog lite förälskad.
Hans uttryck, hans snälla ögon men framförallt hans underbara röst är det som
trollbinder mig dessa dagar. Även ett metal-freak som jag har sina undantag. ;)
Jag har lyssnat på honom hela dagarna senaste tiden, lugnet i musiken är
precis vad jag behöver just nu. Som balsam för själen, så vackert att man blir
tårögd. Vad coolt att det finns så talangfulla människor som kan lysa upp vår
värld!
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Duktiga Emelie

Känner mig sjukt duktig.
Idag fick jag iväg min ansökan om studiemedel till CSN, vi hade
möte med mäklaren och jag ringde ett gäng viktiga samtal.
Det är så skönt att få sådana saker gjorda tycker jag, särskilt
när det är saker som man aldrig gjort förr, som CSN-blanketten.
Nu är det bara att vänta till januari så börjar jag plugga. Och
sista datum för utflyttning ur lägenheten är den 15 mars, men
vi hoppas allt på att få det klart innan dess också. Vi ska på en
visning imorgon, vi får se var det leder.


Imorgon ska jag åka till Anna och sova hos henne, ska bli så mysigt! Daisy ska med
så det blir tjejkväll för hela slanten <3
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Dag 2 - Min första kärlek

Jag har varit kär några gånger.
När man var liten och folk frågade chans till höger och vänster var jag
den som endast blev förälskad i ett fåtal. Jag minns särskilt en kille som
heter Martin, han gick i min klass i flera år. Honom var jag kär i lika länge,
från det att jag var sju år gammal och några år framåt. Det var så mysigt
när det pirrade i magen och jag var fullt nöjd med att låta det stanna där,
förutom en gång då jag faktiskt föll för grupptrycket och frågade chans på
honom. Han sa nej, för stunden blev jag såklart ledsen men sedan gjorde
det ingenting, för jag kommer ihåg att jag tänkte: "Jag hade ändå inte 
vågat vara ihop med honom, jag vet inte hur man gör." Haha, jag var
väl nio år då tror jag. Just det där synsättet, det där blyga, har följt mig
genom livet.



När jag var ca 15 år träffade jag M.
Vi träffades på nätet under en period då jag mådde ganska dåligt, 
pratade ett bra tag och även i telefon. Till slut möttes vi, han bodde i
Malmö men åkte upp till Göteborg för att träffa mig. Gissa om jag var
nervös? Totalt skräckslagen! Men det gick bra och vi blev tillsammans.
Det varade i två år, från det att jag var 16 till strax innan min 18-årsdag.
Föhållandet var nästan allt det som det inte skulle vara, men det insåg
jag ju först i efterhand. Medan detta varade så insåg jag inte vilken
skada jag tog, nu med facit i hand så inser jag att jag skulle ha gått
redan efter ett par månader. Jag trodde att jag var kär i honom och
det var jag säkert i början, men det var inte kärlek som dominerade
det förhållandet. Det var han. Men jag är faktiskt inte arg längre, jag
förstår varför han gjorde som han gjorde. Han mådde inte så bra.
Det han tog ut på mig gjorde mig starkare i längden, för jag vet att
jag aldrig kommer att tolerera misshandel igen.



Sedan kom Manne.
Min stora kärlek och den som jag räknar som min första, riktiga 
kärlek. Med honom har det aldrig varit svårare än det behöver vara,
han har haft så oändligt mycket tålamod och kärlek att ge, något jag
inte visste fanns! Jag trodde inte att jag var kapabel att ta emot den
sortens kärlek men han lärde mig hur man gör. Vårt förhållande är
byggt på ärlighet, respekt och tillit och är precis det jag drömt om!
Vi bor ihop och får ju därför även ta del av de negativa sidor vi har,
men vi bråkar ytterst sällan och när vi väl gör det så varar det i
fem minuter, sen står vi inte ut längre. Jag kan prata med honom
och han förstår och lyssnar alltid. Han är fantastisk, jag är så glad
att vi har varandra. Vi träffades faktiskt under en utlandssemester
i Spanien, drömmen vore ju att åka tillbaka till Lloret de Mar någon
gång. Att hitta någon som kompletterar en så bra, det är värdefullt.
När jag blir stressad är Manne den som lugnar mig och gör min mer
harmonisk. Han är precis vad jag behöver, jag älskar honom! <3

"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Svar på kommentarer

Har fått lite frågor ang. mitt inlägg om terrordådet i Sthlm.
Tänkte att det är lika bra att samla dem i ett inlägg, eftersom vissa av
er inte har angett en bloggadress där jag kan posta mitt svar.


"Du säger att vi ska vara oroliga för "högerextremister, nazister osv".
Är inte det lite väl fördomsfullt?" -Martin
Svar: Denna kommentar syftar till en mening som jag nu ändrat i 
mitt inlägg eftersom det visade sig att källan inte var tillförlitlig.
Jag var självklart en aning sarkastisk när jag skrev som jag gjorde,
kanske skulle jag varit bättre på att få det att framgå tydligare. 
Mitt syfte med inlägget var att ifrågasätta rådande fördomar och
diskutera olika perspektiv, inte att peka finger åt de olika "grupperna".



"Om du vill skriva vilka källor du fått denna fakta ifrån skulle jag vara
tacksam." -M
Svar: Det finns en massa rapporter från Europol här.
Annars har jag läst det i ett flertal bloggar, var dock försiktiga så att ni
inte går på samma nit som jag gjorde, vissa av bloggarna har fel uppgifter.
Här hittar ni ett inlägg som är väldigt intressant och som beskriver just det.




Nu tänker jag sova.
Börjar bli trött. Imorrn blir det antagligen kalas för min svägerska och
på måndag ska jag ha ett möte med mäklaren. Vi ska sälja vår tvåa 
och leta efter en etta nu när jag ska plugga, tackade ja till min plats 
på socionomprogrammet i Göteborg häromdagen! Nu händer det grejer. ;)

"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Apropå självmordsbombaren i Sthlm

Hittade lite statistik från Europol, det europeiska polissamarbetet. De har 
sammanställt statistik över terrordåd som skett i Europa mellan 2006-2009.
Detta är vad de kom fram till:

Islamic: 4 (0,22%)
Separatist: 1590 (87,65%)
Left-Wing: 144 (7,94%)
Right-Wing: 6 (0,33%)
Single-issue: 8 (0,44%)
Other/Not Specified: 62 (3,42%)
Total: 1814 (100%)


Helt ärligt nu, hur många tror ni skulle gissat att muslimerna står för
majoriteten av terrordåden? Jag tror att det är ganska många. I själva
verket stod de för 0,22% av alla terrordåd i Europa under dessa år.
De som man uppenbarligen ska vara oroliga för är separatister.

Anledningen till att jag suttit och letat efter detta är just för dådet i
Stockholm. Min första tanke (förutom att det är fruktansvärt och
sjukt läskigt) var just att de som kommer att få ta den största
skadan för detta är just muslimerna. Det är de som får ta alla
fördomar. Känns inte riktigt så genomtänkt när man tänker på det
på det sättet... Våld föder ju som bekant våld, låt oss hoppas att
just detta stannar här, att det inte går längre.


EDIT: Insåg att jag missförstått ett par detaljer, detta är nu rättat
i mitt inlägg. Tydligen var det någon som bollat med siffrorna av
någon konstig anledning, vill ni själva kontrollera om detta stämmer
så kan ni kolla Europol, här finns massa intressant att läsa.

Ett annat intressant inlägg finns här.
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Musikalisk terapi

Jag är en kännande människa.
Det är det enda sätt jag känner till att vara på och det enda sätt jag
vill vara på. Det finns få saker jag njuter så mycket av som det jag
gör inatt - sätter på låtar som berör mig som inget annat kan. Det går
rakt in i hjärtat på ett sätt som gör att jag nästan fysiskt kan känna
det och det blir så mycket känslor att jag kommer in i ett tillstånd som
precis innan man ska brista ut i gråt. Alla känslor centreras till mitt i
bröstkorgen på mig och på det sättet bearbetar jag saker och ting - i
nuet. Det lättar på så mycket jag bär på och ger mig styrka att orka
fortsätta när saker och ting känns tunga.


Jag har alltid varit väldigt känslosam.
På många sätt är jag som en öppen bok - lätt till tårar, lätt till skratt
och jag hymlar sällan med det jag känner. Men det är ändå såhär i
min ensamhet som jag till fullo öppnar mig, på det sätt som är ytterst
privat och som är bara för mig. Det här är min stund och jag omfamnar
den på så många sätt jag känner till. Jag är så tacksam att jag kan uppfatta
den kärlek som ligger i ett spår på en CD-skiva. Det är inte alla som känner
på det sättet, men jag är glad att jag tillhör dem som gör det. Jag vet att 
jag aldrig hade överlevt utan det, dessa stunder är som syre för mig och
hade jag kunnat uttrycka i ord den tacksamhet jag känner så hade jag
gjort det. Men det är omöjligt. Livet är oändligt tungt att bära men de 
stunder som är som dessa gör vartenda tufft ögonblick värt mödan.
Så många insikter som jag inte kan uttrycka. Stressen har dragit ner
på min förmåga att uttrycka mig i ord, ett sätt som jag annars ofta
använder för att just stressa av, så jag hoppas att det är tillfälligt.



En låt som går rakt in i hjärtat på mig är February Song, få sjunger så otroligt
starkt och känsloladdat som Josh Groban. En fantastiskt vacker människa på alla
sätt, en otroligt skicklig sångare. Han är definitivt en av mina stora kärlekar!


Det är så fantastiskt att kunna ha en dialog på det sätt som jag kan ha inombords
när jag lyssnar på min musik. Att inte behöva sätta ord på allt men ändå förnimma
det så otroligt starkt. Det är bland det vackraste jag vet. En av alla de saker som
gör livet värt att leva.


"Where is that simple day
Before colors broke into shades
And how did I ever fade
Into this life, into this life

And I never want to let you down
Forgive me if I slip away
When all that I've known is lost and found
I promise you I, I'll come back to you one day"
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Josefin Strid

Var bara tvungen att visa denna.
Fördelen med att stå framför kameran är att man träffar så många duktiga designers!
Josefin Strid är en av dessa, kolla bara in klänningen jag fick bära på en av de senaste
plåtningarna jag var på. Jag älskar den och önskar att den var min. <3
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Varför nöja sig?

Jag och Manne diskuterar.
Vi har väldigt lika åsikter om det mesta vilket jag uppskattar, just ikväll
började vi prata om genus, om feminism och om kvinnans respektive
mannens olika roller. Han för på tal att vi både har kommit långt, men 
ändå inte och så tar han upp den kvinnliga rösträtten som exempel.


Då kan jag känna såhär:
Visst var det toppen att kvinnan fick rätt att rösta, men samtidigt har jag
så svårt att förstå varför vissa (men absolut inte Manne, märk väl) verkar
tycka att vi ska vara så tacksamma för det? Det är väl en självklarhet att
kvinnor som människor skall ha samma rätt att rösta som män? Jag tänker
i alla fall inte sitta och vara tacksam för att det efter många om och men
infördes något som skulle varit där från början.
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

One week later


Det mesta av julpyntet har åkt fram, även om inte alla adventsljusstakar packats upp
än. Om jag ska vara ärlig så känns det lite tråkigt att de tar upp så mycket plats i
fönstret så frågan är om de alls kommer upp. Vore roligare med julstjärnor då
tycker jag. Hmm, vi får se! Julskinkan griljerades idag i alla fall, mysigt!

Helt sjukt att det redan snart är tredje advent. Känns som om det var igår som det var andra,
tiden går så läskigt fort. Jag trodde att man som arbetslös skulle tycka att tiden gick mycket
långsammare, men så blev det inte alls. Märkligt det där. Jag är i alla fall glad att det snart
är jul!

Daisy är hos min mor över natten. Hon var där igår också, även förra helgen. Mamma
tycker att det är så mysigt att ha henne och Daisy älskar att vara där så det är klart
att det går bra. Det är ju skönt att veta att hon har ett andra hem så att man kan 
få hundpassning där man vet att hon känner sig hemma, när det behövs. Fast jag
måste erkänna, efter bara ett par nätter känns det riktigt tomt i sängen...

Häromkvällen var Anna och Niklas här. Jag hade hur trevligt som helst, vi åt lasagne
och choklad- och bananpaj till efterrätt. Riktigt gött. Det slutade ungefär på samma
sätt som det alltid slutar hemma hos oss - gästerna i soffan och diverse hundar liggandes
överallt. På bilden Albin med Annas chihuahua Bianca. Och så söta Niklas och Anna förstås.

<3
Albin mår bättre nu. Han har fortfarande en del biverkningar från alla mediciner men
pälsen är i alla fall glansigare igen och han är mycket piggare. Nu får vi vänta och se
vad vi kommer fram till i undersökningen av honom - vad det är som gör att han mår
dåligt från början. Nu är det ju medicinerna som gör honom bättre, helst vill vi ju att 
han ska kunna må bra även utan dem. Time will tell.

Där fick ni en liten uppdatering i alla fall. Ska försöka skriva lite oftare, lovar!
Borde ju ta tag i mitt projekt 30 days också... Sov sött nu!
<3
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Night out

Som omväxling:
Det har ju varit lite dystert här på bloggen de senaste dagarna så för
att bryta mönstret lite tänkte jag publicera bilderna från utekvällen med
syster-yster. Vi drack världens godaste sura drinkar och hade jätteroligt!
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Albin mår lite bättre

De senaste dagarna har jag tagit det väldigt lugnt.
Har mest hållt Albin sällskap och inte gjort många knop alls faktiskt.
Han mår lite bättre efter ett par dagar med antibiotika och kortison,
vilket är skönt. På sikt hoppas jag att det nya fodret kommer att
hjälpa honom även långsiktigt, men det är svårt att i nuläget avgöra
om det är medicinerna eller fodret så det får vi ju se sen om några
veckor när medicinerna inte används lika flitigt. Fodret är ju väldigt
bra i alla fall, speciellt skapat för allergiska hundar. 750 kr/säcken
kostar det, en säck för Albin räcker i ungefär 25 dagar så det är ju
rätt dyrt. Men det är det värt om han mår bättre på det!

Nyss hemkommen från veterinären, blodtestet var förresten helt okej!



Tunnisen Albin ute på promenad. Han är naturligt en ganska kraftigt byggd labrador
så den här vikten är verkligen inte naturlig för honom



Jag slängde ihop ett medicin-schema för honom som nu sitter på kylskåpet. Vi var
tvungna att ha ett dag-för-dagschema för att hålla koll på när han ska få vad
"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Lilla Albin...

Det har varit en småjobbig dag faktiskt.
Min stora, fina kille är sjuk. Igen. Han är ju en känslig liten vovve som man inte
kan mata med vad som helst. Han får lätt våtexem och sånt där och har sedan han
var liten haft allergiliknande symtom. Vi har sedan vi skaffade honom för ca
ett år sedan observerat följande: Svamp i tassarna, dubbelsidig öroninflammation,
våtexem med tillhörande kala fläckar, klåda, frenetiskt slickande lite överallt osv osv.
Han har behandlats för detta och stundvis blivit bättre men det har ofta känts som
om det alltid är något, förstår ni hur jag menar? Han har alltid någon liten krämpa
som han får dras med, stackarn. Och det är ju inte roligt.

Sen det senaste...
...så kan man lägga till svullna lymfkörtlar, viktnedgång trots normal aptit, halv-
dålig mage och glanslös päls. Just viktnedgången och glanslösheten i pälsen tog
vi extra allvarligt på, då det är väldigt tydliga tecken på att allmäntillståndet inte
alls är bra. Veterinären tog allt mycket allvarligt och vi fick fyra mediciner på
recept idag. Vi bytte också till ett veterinärfoder som är för allergiska hundar.
Nu är frågan om det ska dras igång en utredning på detta eller inte då veterinären
konstaterade att det ligger något bakom hans problem. Om man kommer fram
till vad orsaken är så kan man kanske behandla det, går det inte att behandla
så kan det bli tal om att han får ha kortison hela livet och det förkortar livs-
längden.

Mycket att fundera på, det här.
Förhoppningsvis blir det bättre av fodret och i så fall kommer Albin lindrigt
undan, slipper tunga mediciner och återställs. Är det så att det inte går att behandla
bort så får det bli kortison. Huvudsaken är väl att han mår bra de åren han får,
så klart. Och även om jag inte ens behöver fundera i de banorna än, vi har 
precis börjat med utredningen med foderbyte och blodprov, så tänker jag ändå
på det och oroar mig. Just den delen när veterinären pratade om förkortad
livslängd var rätt tung faktiskt, när han gick för att hämta sköterskan som 
skulle ta blodprov så kom det t.o.m. några tårar. Min fina kille, bara tanken på
att inte få ha honom så länge det bara går är sjukt jobbig. Det är sådant man
aktivt låter bli att tänka på i vanliga fall men i sådana diskussioner med
veterinären är man ju tvungen att prata om det. Och vem vill prata om
sin hund på det sättet? Hade jag fått bestämma så hade han varit odödlig!

Imorgon får vi reda på blodprovet, vad det visar. Nu ska jag gosa lite
med min trötta och väldigt hängiga hund innan jag somnar. Godnatt!


"Ingen kopiering eller användning av bilder utan min tillåtelse!"

Ses bäst i Firefox