från det att jag var sju år gammal och några år framåt. Det var så mysigt
när det pirrade i magen och jag var fullt nöjd med att låta det stanna där,
förutom en gång då jag faktiskt föll för grupptrycket och frågade chans på
honom. Han sa nej, för stunden blev jag såklart ledsen men sedan gjorde
det ingenting, för jag kommer ihåg att jag tänkte: "Jag hade ändå inte 
vågat vara ihop med honom, jag vet inte hur man gör." Haha, jag var
väl nio år då tror jag. Just det där synsättet, det där blyga, har följt mig
genom livet.

Vi träffades på nätet under en period då jag mådde ganska dåligt, 
pratade ett bra tag och även i telefon. Till slut möttes vi, han bodde i
Malmö men åkte upp till Göteborg för att träffa mig. Gissa om jag var
nervös? Totalt skräckslagen! Men det gick bra och vi blev tillsammans.
Det varade i två år, från det att jag var 16 till strax innan min 18-årsdag.
Föhållandet var nästan allt det som det inte skulle vara, men det insåg
jag ju först i efterhand. Medan detta varade så insåg jag inte vilken
skada jag tog, nu med facit i hand så inser jag att jag skulle ha gått
redan efter ett par månader. Jag trodde att jag var kär i honom och
det var jag säkert i början, men det var inte kärlek som dominerade
det förhållandet. Det var han. Men jag är faktiskt inte arg längre, jag
förstår varför han gjorde som han gjorde. Han mådde inte så bra.

Det han tog ut på mig gjorde mig starkare i längden, för jag vet att
jag aldrig kommer att tolerera misshandel igen.

Sedan kom Manne.
Min stora kärlek och den som jag räknar som min första, riktiga 
kärlek. Med honom har det aldrig varit svårare än det behöver vara,
han har haft så oändligt mycket tålamod och kärlek att ge, något jag
inte visste fanns! Jag trodde inte att jag var kapabel att ta emot den
sortens kärlek men han lärde mig hur man gör. Vårt förhållande är
byggt på ärlighet, respekt och tillit och är precis det jag drömt om!

Vi bor ihop och får ju därför även ta del av de negativa sidor vi har,
men vi bråkar ytterst sällan och när vi väl gör det så varar det i
fem minuter, sen står vi inte ut längre. Jag kan prata med honom
och han förstår och lyssnar alltid. Han är fantastisk, jag är så glad
att vi har varandra. Vi träffades faktiskt under en utlandssemester
i Spanien, drömmen vore ju att åka tillbaka till Lloret de Mar någon
gång. Att hitta någon som kompletterar en så bra, det är värdefullt.
När jag blir stressad är Manne den som lugnar mig och gör min mer
harmonisk. Han är precis vad jag behöver, jag älskar honom! <3