Det finns mycket jag vill få ur mig, storslagna planer som vill formas

men som inte riktigt vågar. Jag vill skriva så som jag kunde innan, när
orden kom till mig utan begränsningar och formades precis så som jag
hade behov av. Nu är det så mycket som är strypt inom mig, så mycket
jag vill uttrycka som inte förmår hitta sin rätta skepnad. Men jag är 
lycklig. Jag har hittat mig själv på så många plan, klyschigt men sant.
Det finns så mycket i livet som jag älskar på en nivå belägen på en
plats långt över mig själv, och det fyller mig med genuin lycka.
Livet är vackert, på många sätt. Mitt i allt som är så motsägelsefullt.

Jag lyssnar på musik som uttrycker gränslös kärlek, läser texter av
människor som jag både känner och inte känner, de uttrycker känslor
av skönhet och nostalgi. Tänk om någon kunde skriva så om mig, jag
undrar hur det skulle kännas? Det funderar jag på ofta nu för tiden.