10 personer
Ändå är det tio personer som tittar in dagligen. Det är inte mycket
men med tanke på den snåla uppdateringen så upplever jag det som
det. Blir så himla nyfiken på vilka ni är.
orden kom till mig utan begränsningar och formades precis så som jag
hade behov av. Nu är det så mycket som är strypt inom mig, så mycket
jag vill uttrycka som inte förmår hitta sin rätta skepnad. Men jag är
lycklig. Jag har hittat mig själv på så många plan, klyschigt men sant.
Det finns så mycket i livet som jag älskar på en nivå belägen på en
plats långt över mig själv, och det fyller mig med genuin lycka.
Livet är vackert, på många sätt. Mitt i allt som är så motsägelsefullt.
människor som jag både känner och inte känner, de uttrycker känslor
av skönhet och nostalgi. Tänk om någon kunde skriva så om mig, jag
undrar hur det skulle kännas? Det funderar jag på ofta nu för tiden.
Nattliga funderingar
Det finns så mycket som jag inte kan skriva här, så mycket som jag
vill uttrycka men som jag inte vågar. Det är fullt av risker, att visa sig
sårbar, men ändå gör jag det gång på gång. Jag har en otäck känsla
av att jag kommer att bli ledsen framöver och jag blir inte av med den
känslan. Antingen är det inbillning eller så får jag än en gång ta
konsekvenserna av att jag är naiv. Allt för ofta nu för tiden ifrågasätter
jag hur jag är när jag egentligen borde vara stolt över mig själv. Jag har
ju kommit så långt. I grund och botten handlar det väl egentligen om en
sviktande tilltro till mig själv, jag kan helt enkelt inte acceptera att man kan
tycka om mig enbart för att jag är jag.
Det finns en hel del som jag inte längre kan göra, som jag alltid kunnat göra
innan. För många är det småsaker men mig skrämmer det. Jag har svårt att
koncentrera mig, min hjärna funkar inte längre. Jag kan inte lyssna på musik
samtidigt som jag läser längre, mitt närminne är obefintligt och när jag ska lära
mig nya saker måste jag få det förklarat fem gånger, minst. Jag tycker inte om det.
Jag är inte van vid det. Jag vill inte vara såhär trög, det är pinsamt. Jag skojar
om det konstant för det är det enda sättet jag kan hantera det på. Men egentligen
är det inte roligt, för jag känner inte igen mig själv och det är ingen trevlig känsla.
Annars mår jag jättebra. Det känns som om jag börjar hitta tillbaka till mig själv
igen, börjar inse vad jag vill. Det är fortfarande ovant att ha det så men jag
hoppas att med mindre stress och större frihet så kommer min gamla personlighet
sakta men säkert komma tillbaka. Jag saknar henne faktiskt, den gamla Emelie.
Jag kommer att välkomna henne tillbaka med öppna armar och en massa kärlek!
<3
Att pierca en bebis
Många i kommentarsfältet på Youtube verkade inte tycka att detta var någon stor grej.
Men när jag såg detta blev jag så himla ledsen. Där sitter en liten bebis och får öronen
piercade, och av vilken anledning då? Att vara söt. Det gör ont, är obehagligt och har
ingen vettig del alls i flickans utveckling. Varför ska hon då utsättas för detta? I min värld
är det sjukt dumt att tvinga in småflickor i den där söta rollen, hon har ju hela livet på
sig att bry sig om hur hon ser ut. Små barn ska leka, utforska världen. Kan någon tala
om för mig på vilket sätt piercingar i öronen gynnar henne i hennes utveckling?
Idioti är vad det är.
Nattliga funderingar
I vanliga fall brukar jag inte avge några eftersom jag inte vill riskera att bli
besviken på mig själv när jag misslyckas med dem. Jag har aldrig ifrågasatt
det synsättet men idag när jag funderade på det så insåg jag hur negativt
det faktiskt är att tänka så. Varför ska man ta för givet att saker och ting
kommer att gå fel? När det gäller exempelvis skola eller jobb så tänker jag
aldrig så, men när det kommer till löften till mig själv så tar det stopp.
Jag har uppenbarligen svårt att unna mig själv att klara av saker och ting,
att vilja saker och ting. De aktiviteter som jag börjat med för att jag tyckt
att de verkat roliga har jag alltid slutat med ett halvår efteråt. Av rädsla att
misslyckas. Jag väljer alltså åt mig själv att inte synas i de sammanhang
som verkligen betyder något och som är viktigt för mig. Inte särskilt
konstruktivt alls.
Det finns ingen som helst anledning att hålla tillbaka sin vilja (som ju är en
otroligt stark drivkraft inom oss alla) för att man är rädd att det i slutändan
ska visa sig att man inte duger. Den enda man inte duger inför i de flesta
sammanhang är ändå en själv. Jag vill vara stark, hoppfull, energisk.
Den senaste tiden har det varit svårt att vara just det, men jag tänker
komma dit! Det är mitt löfte till mig själv, och jag skriver det öppet och
ärligt. Jag tror t.o.m. att jag ska avlägga nyårslöfte till mig själv i år.
Inte för att det är just nyår, eller för att bevisa något. Jag ska helt enkelt
komma på ett löfte som jag känner kommer att göra mig gott, och
genomföra det för min skull.
Apropå självmordsbombaren i Sthlm
sammanställt statistik över terrordåd som skett i Europa mellan 2006-2009.
Islamic: 4 (0,22%)
Separatist: 1590 (87,65%)
Left-Wing: 144 (7,94%)
Right-Wing: 6 (0,33%)
Single-issue: 8 (0,44%)
Other/Not Specified: 62 (3,42%)
Total: 1814 (100%)
Stockholm. Min första tanke (förutom att det är fruktansvärt och
sjukt läskigt) var just att de som kommer att få ta den största
skadan för detta är just muslimerna. Det är de som får ta alla
fördomar. Känns inte riktigt så genomtänkt när man tänker på det
på det sättet... Våld föder ju som bekant våld, låt oss hoppas att
just detta stannar här, att det inte går längre.
EDIT: Insåg att jag missförstått ett par detaljer, detta är nu rättat
i mitt inlägg. Tydligen var det någon som bollat med siffrorna av
någon konstig anledning, vill ni själva kontrollera om detta stämmer
så kan ni kolla Europol, här finns massa intressant att läsa.
Varför nöja sig?
Vi har väldigt lika åsikter om det mesta vilket jag uppskattar, just ikväll
började vi prata om genus, om feminism och om kvinnans respektive
mannens olika roller. Han för på tal att vi både har kommit långt, men
ändå inte och så tar han upp den kvinnliga rösträtten som exempel.
Då kan jag känna såhär:
så svårt att förstå varför vissa (men absolut inte Manne, märk väl) verkar
tycka att vi ska vara så tacksamma för det? Det är väl en självklarhet att
kvinnor som människor skall ha samma rätt att rösta som män? Jag tänker
i alla fall inte sitta och vara tacksam för att det efter många om och men
infördes något som skulle varit där från början.
Ge mig er ilska!
Jag har alltid tyckt att det är bättre att bli sårad än att vara den som sårar.
Men det gör inte saker och ting lättare när man väl sitter där och blir bränd,
än en gång. Saker och ting kan svida i hjärtat långt efter det att det inträffar,
men inte ens då ifrågasätter jag min inställning. Jag önskar att jag kunde bli
arg, vara den som biter tillbaka för att i alla fall få en stunds tillfredställelse.
Men det blir jag aldrig, bara ledsen. Och det hjälper ju inte någonstans.
Jag ska inte tråka ut er.
Ibland önskar jag bara att jag hade det i mig, att jag för ett tag hade kunnat
vara fruktansvärt självisk utan att få dåligt samvete. Då hade jag kanske inte
tagit så mycket skit jämt. För det mina vänner, är jag bra på. Många ser det
som skryt, när man säger "Jag blir aldrig arg och säger sällan saker i vrede
som jag sedan ångrar". Men för mig är det en förbannelse som följt mig
genom livet. Dela med er av ilskan! Ge mig handlingskraft att inte förstå alla
jämt och ständigt. Jag vill vara ego, förbannad och rasande verbal.
Inte sorgsen, tystlåten och förvirrad. Det ger mig ingenting.
Alternativ?
Och då menar jag framförallt olika alternativa modevisningar. Vissa av dem var
rätt coola och roliga att se men det som jag började tänka på var inte själva
modevisningarna utan folks inställning till vad som är alternativt och inte.
Jag älskar olika uttryck.
Jag gillar när folk uttrycker sig på olika sätt i kläder och färger och är inte en av
dem som rynkar på näsan när någon bär tuppkam, tvärtom hyllar jag att man
vågar uttrycka sin egen person och att man inte låter någon diktera hur man ska
vara. Självklart finns det gränser även här men något som jag tycker är väldigt
irriterande är när folk förfasar sig över hur många piercingar en person har
istället för att lära sig personens inre kvalitéer. Vi gör det jämt men vissa har
en förmåga att göra det högt inför folk som egentligen inte vill lyssna.
Det är ju visserligen en generationsfråga och därför ett tillfälligt problem, kan
man hoppas.
Samtidigt:
Idag är det så vanligt att man klär sig alternativt att det knappt blir alternativt
längre. Det är så tråkigt och det känns på många sätt som att det är lite skevt att
kalla det alternativt som om det skulle vara den ultimata motsatsen till dagens
mode när man ser det bara man går tio minuter på stan. Man borde komma på
en annan term som stämmer bättre in som samlingsord. Och varför för jag detta
på tal? Jo, för jag kom att tänka på de som under åren som gått blivit arga när
man påpekat just detta. De håller så hårt på att de går emot strömmen och vill
inte acceptera att det "alternativa" modet har blivit modernt. Jag var själv
alternativ en gång i tiden men jag kallade mig aldrig alternativ.
Misstolka mig inte.
Jag tycker inte att man ska sluta klä sig i olika stilar, jag ifrågasätter bara
själva begreppet. Ta punken till exempel, i dåtidens England hade man
antagligen aldrig sett något liknande när punken gjorde sitt intåg.
Det är alternativt.
Inför valet
Jag har ont i magen.
Idag gick jag och röstade för första gången och jag röstade rött, det är
knappast en hemlighet. Men jag har en dålig känsla... Jag tror inte att det
blir regeringsbyte. Jag tror att Alliansen vinner. Och jag gillar det inte.
Ska vi fortsätta såhär?
Ska det få vara så att de som redan ligger får sina chanser till revansch
reducerade? Jag vill inte leva i ett sådant samhälle. Jag tycker att man ska
värna om varandra och rösta på ett sådant sätt att man inte bara tänker på
sig själv och på sina egna förutsättningar. Bara för att du har ditt på det torra
så betyder inte det att alla har det och jag är villig att göra vissa uppoffringar
för att så många som möjligt ska ha det drägligt.
Usch vad jag är nervös!
Håller alla tummar för ett mer solidariskt samhälle, gör ni det också?
Ett mycket sevärt klipp!
9/11
Idag har vi tittat mer film.
Två vänner, Malte och Johan, kom över och det var jättetrevligt. Efter att
de gått kom jag in i ett sånt där konstigt tillstånd där jag inte ville gå och
lägga mig, men jag visste inte vad jag kände för att göra. Så jag satt
mest och slökollade på nätet. Nu är jag däremot trött, sängen lockar.
Tänkte som många andra på terrorattacken 9/11.
Det var fruktansvärt det som hände och verkligen chockartat, det jag
tänker på är alla familjer som drabbades, anhöriga till människor i byggnaderna
och till de i planet. Jag får cellskräck bara jag försöker föreställa mig hur det
måste känts att sitta i det där planet. Fy.
Men samtidigt...
...Så tänker jag också på anhöriga till de tusentals familjer som fallit offer för
USA genom tiderna. På oljejakt osv. Och jag tycker att det är minst lika
fruktansvärt. Nu menar jag inte att 9/11 inte var något, verkligen inte. Men var
är minnesstunderna för alla de andra människorna? De som inte fanns i byggnaderna?
Det kan jag fundera på ibland. På det, och på det faktum att hela grejen är... skum.
Jag tror inte att attacken var som den verkade, men det kommer vi aldrig att få veta...
Oskar
Jag satt och tittade igenom min gamla blogg.
Där finns mycket glädje men också mycket smärta som jag uttryckt. Eftersom jag
haft bloggen sedan före gymnasiet så finns det mycket där som betyder en hel del.
Något jag alltid tyckt är mycket viktigt är att alltid minnas de personer som varit
med oss men som nu inte finns i livet. När jag hittade den här texten så kände jag
att jag ville ha med den i min nuvarande blogg också, för jag vill att Oskar ska
finnas här med. Han ska inte vara något som enbart är i det förflutna, utan han ska
i allra högsta grad finnas med här och nu. Trots att det gått över två år så finns han
fortfarande i mina tankar och jag saknar honom oerhört. Det här skrev jag den 4
april 2009, ett år efter hans död:
"Idag för ett år sedan fanns du, om några timmar gjorde du inte det. Det är så konstigt.
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på dig under det år som gått, jag tror inte ens att
man kan räkna det. En återkommande tanke idag är hur året har gått så snabbt som det gjort,
hur går det till, hur kan det fungera så att någon försvinner medan allt runtom bara fortsätter?
Jag vill inte glömma, jag vill inte att mitt liv ska fortsätta som ingenting, och trots att jag innerst
inne vet att det aldrig kommer att göra det så kämpar jag dagligen för att minnas allt.
Jag sårar mig själv gång på gång genom att gå igenom varje smärtsam nyans i mina minnen,
för du får inte blekna! Världen får inte fungera så att man bara försvinner.
Trots att jag sårar mig själv gång på gång så är det inte jag som har det värst. Jag vet att det
kanske inte är det viktiga, men mina tankar återkommer ofta till din närmsta familj. Det spelar
ingen roll vad man gör, det är så smärtsamt oåterkalleligt. Trots allt detta så har jag dig i ljusa
minnen inuti mitt huvud, du när du ler det där blyga leendet som var så typiskt dig, din snälla röst
och dialekt har jag i färskt minne. Ibland tar jag fram din röst från mina minnen och då kan jag
lyssna på den som om jag verkligen hörde den. Så klart minns jag den, så klart minns jag dig,
för även om jag aldrig berättade det för dig så var du en person som jag instinktivt såg upp till
och som jag kunde identifiera mig med. Det gör otroligt ont inuti att du försvann, vi höll på att bli
så bra vänner och skulle festa ihop, på grund av min blyghet visste jag aldrig hur jag skulle gå
tillväga för att fråga just sådana saker. Det är en av de saker jag ångrar mest. För ord kostar ju
ingenting, och inga ord i världen hade varit slöseri att yttra till dig. Du var så bra.
Jag saknar dig, jag saknar vad vi kunnat vara. Jag saknar dig."
Vi måste ta vara på varandra, allihopa!
Man vet rent krasst aldrig hur länge man har privilegiet att ha sina kära i sitt liv. <3
Phone call
Jag vill egentligen skriva vad det handlade om, för att inspirera, kanske
få någon som fortfarande är i den situation jag var i ta sig ur det. Men
jag har faktiskt inte styrkan just nu. Jag kan bara säga att jag tog mycket
skit en gång i tiden och har inte förrän nu insett fullt ut vad det egentligen
var som pågick. Det finns något mycket starkt rotat hos många av oss,
det kallas förnekelse. Ibland tar det ett par år innan man tillåter sig själv
att förstå.
Jag mår lite konstigt just nu.
Känner att jag behöver skriva av mig, var nära att uppdatera min status
på Facebook med något kryptiskt, men så insåg jag att det kändes lite...
dumt. Men det här är ju min blogg och här får jag skriva vad jag vill, så
ja... Jag gör väl det. Skriver det jag pallar, menar jag. Jag har så svårt
att ta till mig saker och ting, tankarna känns lite luddiga. Efter att jag lade
på så gick jag in i duschen och ställde mig och grät. Jag grät mer än vad
jag gjort på... ja, riktigt jättelänge. Var det skönt? Nej, inte som det brukar.
Det kändes som om bägaren rann över, men vattennivån sänktes inte.
Den var oförändrad. Manne blev orolig för mig och stod jämte duschen,
sen ropade han in Albin. Jag tog in min stora, goa vovve i duschen, haha,
han är så fantastisk tröst den hunden. Satt där på golvet och grät och
kramade. Manne gick och köpte choklad åt mig, så det har jag satt i mig.
Nu känner jag mig mest tom.
Det är som om jag väntar på reaktionen som kanske kommer, för jag
har ett tufft beslut framför mig och jag vet verkligen inte hur jag vill göra.
Antingen kan det bli bättre av det... Eller så drar man bara upp en massa
från det förflutna som skadar en ännu mer. Jag vet inte om jag vågar ta
den risken. Jag vet, jag är så kryptisk och det är inte alls roligt att läsa...
Men... Ni får gärna hoppa över det här inlägget om ni vill. Jag ska inte
klandra er. ;)
Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och försöka sova.
Vi hörs imorrn, det är garanterat bättre då!
Sur-Emelie
Idag är inte min dag.
Lång dag på jobbet, kommer hem, fix hemma, ska sätta mig och spela
lite Sims 3 som belöning. Vad tror ni händer? EA Games har gjort en
JÄTTEbra uppdatering som totalt sabbar hela spelet. Nu har vi varit
tvungna att avinstallera det för att inte ens startprogrammet vill öppnas.
Inte går det att installera om spelet nu heller. Jag har ju lagt undan alla
mina sparade filer men det hjälper ju inte om jag inte har ett spel att lägga
dem i. Duktigt gjort av EA att göra en uppdatering som är så kass...
Stora problem man har va?
Negativ är jag inte ofta men vissa stunder känner jag hur irritationen bubblar
inom mig. Att vi människor ofta väljer att lägga krut på sånt som egentligen inte
spelar någon roll säger en hel del om oss ändå. För det är ju klart, det är ju
lättare att sitta här och gnälla över ett spel som inte funkar än att sitta och tänka
på hur mycket jag egentligen har att göra den här veckan. I det här fallet får
jag ju gnälla litegrann på spelet och kan sedan i början på nästa vecka när jag
klarat allt jag ska hinna tänka att jag inte tappat tålamodet alls.
Bra va?
Nu ska jag ta ut hundarna med Manne och sedan krypa till kojs.
Ska bli riktigt härligt. Sov gott!
Intervju med Paul Gray
Jag kollar runt bland en massa intervjuer.
Blir sådär nostalgisk och vill gärna lägga upp en intervju där man ser litegrann
hur han var, hur han uppfattades. Jag tyckte alltid att han såg sådär skön ut på
scen med sin grismask och sin bas - men detta är en intervju utan mask.
Kan man bli ledsen när någon som man aldrig träffat dör?
Människor man aldrig ens har träffat blir som symboler för en. Det kan vara för
att de var med och skapade musik som var ett stort stöd under en mycket tung och
avgörande period i livet, eller för att man helt enkelt fascineras av deras personlighet,
eller för att de inspirerar en till att bli en bättre människa genom sitt välgörenhetsarbete.
Exemplen är många.
Alla är vi olika.
Jag älskar metal, medan andra älskar exempelvis techno, som jag inte klarar av.
Vissa människor tar en viss sak med en klackspark medan andra fullständigt gräver
ner sig och behöver mer tid på sig att gå vidare. T.o.m. i de mest grundläggande
saker vi har gemensamt (exempelvis att vi blir ledsna av att någon dör) finns det
skillnader i hur vi hanterar det och hur vi ser på det. Det som ska - borde - vara
självklart är respekten för varandras olikheter!
Man stöter nästan dagligen på bristen av respekt.
Nu när Paul Gray har dött har vissa ett behov av att skämta om det för att "se hur
folk reagerar" och för att "få tillfredställelse" på grund utav det. Jag har så svårt att
förstå hur man någonsin kan ta ett dödsfall och skratta åt det, hur skämtsamt det
än är, bara för att. När jag påtalar detta får jag svaret att "Ja men jag känner inte
honom och inte du heller." Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara ett argument
till att skämta om ett dödsfall. Gör ni det?
Bara för att jag inte känner personen som dött...
...ska jag skratta åt det då? Bara för att jag anser att det inte har något känslo-
mässigt värde, ska alla andra tycka det med? Är det inte bättre att låta bli att skämta
om så allvarliga saker från början för att vara alldeles säker på att ingen blir ledsen?
För mig är det en självklarhet att man ska tänka på varandra och ta hand om varandra.
Jag blir så frustrerad när den tanken inte är självklar överallt.
Rökförbud på uteserveringar
Jag var nära att jubla högt här i receptionen när jag läste detta.
Bland det värsta jag vet är cigarettrök som man får rakt i ansiktet. Ibland
är det inte ens meningen att blåsa på mig, jag är väl bara en sån person som
drar till sig cigarettröken automatiskt, haha.
Inte nog med att det luktar vedervärdigt, jag får dessutom svårt att andas
av det och får sitta och smyghosta litegrann för att jag inte vill göra så att
de som röker känner sig obekväma. För jag kan köpa att man gillar det även
om jag har svårt att förstå mig på det. Jag har många gånger hört folk prata
om hur underbart det är med en efter maten-cigg, och smaken är ju som
baken, därför ber jag väldigt väldigt sällan folk släcka sina cigaretter även om
det faktiskt stör mig.
Nu kanske jag också kan sitta på uteserveringarna utan det där obehaget, för
egentligen, hur svårt är det att gå ett par meter bort om man nu måste röka?
Så slipper folk som har uppriktigt ont av det sitta där i röken...
Vad tycker ni?
Inse ditt värde
Jag sitter här och deppar, faktiskt. Jag vet inte ens varför, men jag antar att
man måste tillåta sig själv att göra det ibland. Ibland är det faktiskt skönt att
sätta sig ner och bara fundera på allt som gör en ledsen, människor som
sårat en, människor som man aldrig mer kommer att kunna träffa,
människor som befinner sig långt bort och som man saknar. Det är mycket
man inte kan påverka, andras val kan göra sån otrolig skillnad i ens liv och
helt plötsligt är allt annorlunda. Fast det betyder ju inte att det inte kan bli bra.
Jag har bevisat väldigt mycket för mig själv den senaste tiden, jag klarar av
mer än vad jag någonsin kunnat ana och det är verkligen bara jag själv som
avgör om mina drömmar blir verklighet. Det låter väl klyschigt, men det är bara
upp till en själv. De hinder man sätter upp för sig själv är helt onödiga och det
bästa man kan göra är att bara riva ned dem. Varför vara självmedveten?
I grund och botten är vi alla desamma, även om vi kanske upplever saker och
ting på olika sätt.
Jag har bestämt mig för att våga mer, att strunta i min egen förmanande röst
som säger att man inte ska sticka ut hakan för mycket. Jag tänker göra just det.
Sticka ut hakan och ta emot smällarna med värdighet, för jag har lärt mig att
jag kommer igen och att jag själv sätter gränserna, ingen annan. Det är väldigt
befriande att känna att man är stark och självständig, på riktigt. Det kan ingen
ta ifrån mig om jag inte själv väljer det!
Kom ihåg att det är du som bestämmer över ditt liv! Ingen annan ska komma
och tala om för dig vem du är, vad du klarar och inte klarar, eller vilken väg
du ska gå. I slutändan så är det du som måste vara nöjd och känna tillförsikt.
Oavsett vilken väg du väljer att gå så är det det som borde vara ditt mål:
Att känna tillförsikt. Inte att göra andra nöjda. Om de älskar dig, så är de
nöjda oavsett och det kommer de att vara. De som inte är de kan välsigna
någon annan med sin "fina" närvaro, eller hur? Vi är bra, allihopa. <3
