Det är alltid något med vår lilla labrador...
Igår kväll var våra vovvar ensamma hemma i ungefär 1,5 timma, glad
i hågen traskade jag iväg och lämnade två lugna hundar där hemma.
När jag och Manne väl kom tillbaka möts vi av... Ballong-Albin.
Medan jag var borta hade han hittat fodersäcken på 12 kg och glufsat
i sig en bra mängd torrfoder. Han var så uppsvälld... ja, jag kan inte ens
riktigt beskriva det. 

Jag har gjort något som är olikt mig.
Jag är emot alla kläder på hundar som ser ut som människokläder
just för att jag avskyr när man klär ut hundar. Hundar har rätt till
sitt eget liv och har all rätt att få vara just hundar. De är inte satta
på den här jorden för att vara små dockor till oss utan ska fritt kunna
röra sig och förmedla känslor genom kroppsspråk utan att onödiga
kläder ska vara i vägen. Det längsta jag kan sträcka mig till är då
alltså att de kläder man sätter på hundar ska vara just hundkläder
och så funktionella som möjligt, för hundens bästa.

Nu har jag varit tvungen att tänka om.
Just ämnet hundskor är något som provocerar mig. De hundskor man
ser oftast är just sådana som ser ut som människoskor, för hundar.
"Ja, men vi sätter små tofflor på hundens tassar, med små toffsar på!
Och åh, vad gulligt med små idrottskor!" Ja, ni förstår min poäng.
Jag tycker själv att det ser otroligt löjligt ut när hundar har sådana
skor och skulle aldrig drömma om att ta på mina hundar något sådant.
Jag tycker att det känns lite förnedrande! Argumentet att man inte hittar
andra som passar känns lite långsökt, det finns oftast säkert annat än t.ex.
idrottskor att sätta på sin hund! Skor framtagna för jakthundar är ett
exempel på funktionalitet före utseende.

Idag började jag måla på en tavla.
Det var rätt mysigt faktiskt, även om jag bara satt en liten stund och
målade bakgrunden. Lutade tavlan mot vardagsrumsbordet för att den
skulle torka till sig lite, sen tog jag och Manne ut hundarna någon timma.
När vi kom in igen, kalla och rosiga om kinderna lät vi hundarna krypa
upp i soffan och värma sig lite. Plötsligt ser vi något blått skymta till på
vår vita soffa. Jag tittar till och ser ännu mer blått precis där Albin ligger.
"Nej!" säger jag misstroget och går närmare, men jag har rätt i det jag
ser - Albin har doppat örat i min tavla och lagt sig i soffan. Och han ser
så nöjd ut! Det var inte mycket att göra, soffkudden är i blöt och Albins
öra nyduschat. Knashunden. Tur att det är vattenlöslig oljefärg!

De senaste dagarna har jag tagit det väldigt lugnt.
Har mest hållt Albin sällskap och inte gjort många knop alls faktiskt.

Detta roade jag mig med häromdagen när jag precis vaknat.
Det visade sig att t.o.m. mina hundar har sina... osmickrande vinklar:

Det har varit tufft för vår stora kille.
I måndags kastrerades han ju och det första dygnet hade han jätteont och var rätt
uppstressad. Jag hade ingen aning om att han skulle ha det så jobbigt faktiskt, från att
aldrig ge ett ljud ifrån sig till att ligga i flera timmar och ge ifrån sig tysta, utdragna
gnyenden. Det var rätt påfrestande även för oss och första natten sov vi inte många
timmar alls. Det gör inte saken bättre att Albin fastnar med tratten, blir stressad och
slänger med huvudet för att komma loss. Det bankar rätt rejält och man flyger högt
i sängen, haha. Ända sedan i måndags har vi vaknat så flera gånger per natt och fått
visa honom hur han ska lägga sig. Han är ju så klumpig. <3

Nu är han som vanligt.
Tratten ska ju sitta på ett tag till men han tar det mesta med ro. Han får ju bara gå
långsamma, korta koppelpromenader och det är ju inget roligt men det är ju bara
tillfälligt. Vi var på återkontroll hos veterinären och allt såg jättebra ut, stygnen skall
tas bort tio dagar efter kastrering och efter ca tre veckor räknar man med att allt är
läkt och klart. Ska bli intressant att se hur skillnaden blir på honom, berättar mer om
det när det gått lite mer tid!

<3

Ibland måste man påminna som om att man är rätt bra.
Som med Daisy. Hon kom hit som gatuhund och har kommit så ofantligt långt, så
mycket som vi jobbat med henne så är det otroligt roligt att se hur hon trivs med livet.
Idag tog jag ut cykeln och cyklade runt Byttorpsjön (en sjö två minuter från där jag
bor) och hon älskar att få sträcka ut och springa av sig! Sedan ställde jag ifrån mig
cykeln och gick/sprang ett extra varv med henne lös, hon vek inte från min sida och
lyssnade på min minsta vink. Min duktiga lilla tjej!


Vissa stunder är det extra mysigt att vara hundägare.
Som när man springer runt Byttorpsjön och hör sina egna andetag och steg och Daisys
små tassar jämte sig. Att känna bandet till henne och veta att man inte behöver säga
någonting, hon är med ändå. Det är rätt coolt faktiskt.

Igår kastrerade vi vår vovve Albin.
Han har det så jobbigt runt löptikar och eftersom vi ändå inte ska avla på honom på
grund av hans allergier så kände vi att det var lugnare för honom att göra så.
Så igår vid tio på morgonen åkte jag in med honom för att han skulle sövas ner.
Det var en ganska mysig stund faktiskt. Veterinären lyssnade på hjärtat en extra
stund innan han satte den första sprutan i låret. Albin ryckte inte ens till, han verkade
inte ens känna av den och jag lämnades ensam med honom i tio minuter.
Efter ungefär två minuter började man märka att han blev dåsig, han satt jämte mig
och lade huvudet i mitt knä. Videon är filmad ca fem minuter efter första sprutan.


Vissa undrar om det är jobbigt att vara med vid sövning.
Visst kan det vara det, vissa får ju lite avlivningsvibbar i och med sprutan och sådär
och det kan jag förstå. Har man också en hund som kanske skriker när de ger sprutan,
blir illamående och mår väldigt dåligt så är det klart att det känns i hjärtat. För mig
och Albin så var det som tur var inte så, han var precis som vanligt förutom dåsigheten
då, satt tätt intill och visade ingen oro. Precis innan veterinären kom in för andra
sprutan satte jag mig på golvet och Albin lade huvudet i mitt knä, efter andra sprutan
somnade han och låg där och snarkade, i vanlig ordning!


Det var dock lite jobbigt att gå.
Albin vaknade när veterinären kom in med båren och när vi lyft upp honom på den
och de skulle ta ut honom ur rummet utan mig så blev han lite orolig. Enda gången
han visade minsta oro var alltså när jag inte var precis nära. Men det är då man får
tänka på varför man gör det, att det blir lugnast för honom i slutändan.


Återkommer senare med hur han mådde efteråt!

Vi har dagvovve.
Idag hade vi honom halvdag så att han skulle få vänja sig lite, det har gått jättebra
förutom att jag är sjuk, då. Manne är den som har fixat och donat, jag har mest legat
i sängen med Daisy och sovit/läst. Daisy är lite skeptisk mot denna fluffboll, han är
bara tio månader och lite för valpig för Daisys smak så hon fostrar honom en del.
Det är lite roligt faktiskt. ;)

För tillfället ligger han på balkongen.
Just nu sover han och våra vovvar också. Jag har masat mig upp en stund och ska
nog lägga mig ett tag igen. Vi har stängt sovrumsdörren för att inte Daisy ska springa
in och gömma sig i sin korg så fort Andy närmar sig, hon måste ju vänja sig. Men det
kommer att bli bra det här.

Vi gick upp tidigt idag, förväntansfulla.
Vi skulle åka ner till Stadsparken för att träffa en potentiell dagvovve.
Meningen var att vi skulle börja passa den medan matte jobbade, det
var i alla fall vad vi hoppades på. Eftersom vi älskar hundar så vore
det såklart jätteroligt med en dagvovve, även för mig som jobbar heltid.
Hursomhelst.


Vi skulle träffats elva.
Vi kom dit tio i, och stod där till 11:40. Ingen vovve, ingen kom. Det var
regn och kallt och lilla Daisy frös så att hon nästan hoppade. Det slutade
med att jag knöt min sjal runt henne trots att jag själv frös, hon såg ut
som ett litet tält. <3


Det känns lite surt faktiskt.
Vi hoppades på detta. En del av mig är såklart lite förorättad för att de lät
oss stå där och vänta utan att ringa, medan en annan del självklart undrar
om det kan ha hänt något. Kanske såg de oss på håll och tyckte att vi såg
för unga ut, jag vet inte. Vi blev lite besvikna att ingen dök upp i alla fall.
Vi får se om de ringer igen eller inte.













1. Lilla frusna tältet Daisy
2. Albin i sitt regntäcke
3. Brukshundsklubben hade satt upp lite agility i Stadsparken. Det var lite roligt att se iaf!
4. Diverse vovvar

Hahaha, jag dör!
När vi skaffade Daisy visste vi att hon var söt och liten, men vi hade ingen aning om att
vi skaffade en hund som skulle komma att förgylla även de tråkigaste sysslor. I mitt förra
inlägg skrev jag ju att vi skulle ta en promenad, och sedan lägga oss. Yeah right...
Vi var ute, och Daisy var lös. Hon lyssnade fantastiskt bra, kom på inkallning och höll sig
i närheten trots aktiva nattdjur. Men helt plötsligt rullar hon sig på gräsmattan...
...och när vi ropar på henne och hon glatt kommer skuttande in i ljuset från gatlyktan så
har hon fågelbajs på halsbandet! Vi höll på att skratta ihjäl oss, för hon såg så jäkla stolt
ut trots att det stank bajs runt henne, dumma vovven!


Så det blev dusch.
Hon hatar att duscha, vilket syns ganska väl på bilderna. Men för att få sova i sängen så
måste bajset bort och det är inget vi kompromissar med, haha. Det är lustigt att det kan
vara så kul att duscha en hund mitt i natten. Det är tur för henne att vi älskar henne... ;)